Intrigens ABC

Den tyske filosofen Friedrich Hegel menade i sin dialektiska utvecklingslära att framsteg skedde i stegen tes, antites och syntes. När en tes mötte sin negation, antitesen, kunde de tu så småningom förenas i ett nytt utvecklingssteg, syntesen. Det är värt att fundera på vad gäller skönlitterära intriger.
  En intrig brukar handla om att huvudpersonen som vill uppnå något (tes) ställs inför något besvärligt (antites) - en konflikt, ett problem att lösa - och vi får sedan följa hur besvärligheterna hanteras (syntes).
  Handlingen, intrigen - på engelska kallad "plot" - är skelettet kring vilken en novell eller roman bygger upp sitt kött. Har man en svag eller dålig intrig faller berättelsen ihop. Det är med intrigen
man fångar läsaren. Han eller hon läser vidare för att få reda på "hur det nu skall gå".Vacker stilistik må charma och tjusa, men det måste hända något också!

Underskattad men bär historien

Intrigen är ofta den mest underskattade delen av författande. Man kan nog lära sig att skriva tjusigt och gripande, men har man inget att berätta - vad skall man med det till?
  På Fina Kultursidor förtalas ofta intrigen. Sådant är bara "spänningslitteratur" och inte värt vatten. Men allt som blivit "klassiker" inom litteraturen har haft historier att berätta. Odysseus var trots allt ute på en lång resa där en massa hände. Det finns en historia i varje Shakespeare-pjäs. Dickens utgav ofta sina alster som följetonger, där intrigen drevs på så att läsarna i spänd förväntan skulle köpa nästa bokhäfte. Intrigen bär historien.
  En hypotes jag har är att amerikanska framgångar inom berättande (film, TV, i betydande mån även litteratur) kommer från att den amerikanska kulturen förstått det här med dramaturgi, läran om intriger. Det har påståtts att den amerikanska historien och utvecklingen präglats av en dynamik som gör det naturligt att tänka dramaturgiskt. Man har haft revolutioner och inbördeskrig. Man "erövrade västern" och fick sin egen dramatiska vilda västern-mytologi. Man skapade ett samhälle som mer än de flesta följde marknadsekonomin, som gör att olika krafter får prövas och brytas mot varandra i affärsliv och samhället. Dessa faktorer lärde Hollywood att bli världens mest framgångsrika underhållningsindustri. Därför skapades den moderna deckaren i USA, eller för den delen modern science fiction.

3, 7, 20, 36 intriger

Den amerikanske sf-författaren Robert Heinlein menade att det bara finns tre grundläggande intriger: pojke möter flicka, mannen som lärde sig att veta bättre, och den lille skräddaren (en "underdog" som kommer upp sig i livet och Blir Någon). Andra har föreslagit att det blott finns sju intriger:
  Människan mot naturen
  Människa mot människa
  Människan mot omgivningen
  Människan mot maskinen
  Människan mot det övernaturliga
  Människan mot sig själv
  Människan mot Gud
  Det har också föreslagits att det bara finns 20 eller 36 grundläggande intriger. För ordningens skull kan jag dra de 20: jakt på kunskap, äventyr, förföljande, räddning, flykt, hämnd, gåtan, rivalitet, "underdog", frestelse, metamorfos, transformation, mognad, kärlek, förbjuden kärlek, offer, upptäckt, ondsint excess, uppstigande, nedåtgående. (Är du nyfiken på de 36 intrigerna, gör en nätsökning på Georges Polti, som hittade på dem.)
  I de flesta fall handlar intrigen om att huvudpersonen vill uppnå något. Fundera på vad det är din person vill uppnå, och vad det är som hindrar denne. Vad är det som står i vägen för att nå målet? Och hur skall detta hinder övervinnas?

Idé enkel, intrig svår

Säg att du skall skriva en novell. Du ställer dig först frågan: vad skall den handla om?Frågan har två svar: idé och intrig. Idén är den intressanta omständigheten eller gimmicken som berättelsen skall hängas upp på. Var man får idéer ifrån är rätt trivialt. De anländer tretton på dussinet. Man hittar dem i sin vardag, i saker man hör och ser och läser, överallt. Idéer kan vara sådant som: någon hittas mördad med en apelsin i munnen, en rymdsond hittar bakterieliv på Mars, eller Pelle tappar matpengarna och inte vågar gå hem i rädsla för att få skäll. Det svåra är vad man skall göra av idén. Hur idén skall uttryckas i intrigen.
  När man konstruerar en intrig måste man som författare gång på gång utföra människans
kanske svåraste intellektuella arbete: problemlösning. Man måste placera idén i en händelsekedja som medför ett problem och där problemet i slutänden löses eller i alla fall hanteras. Detta är vad som gör intriger så svåra att konstruera.
  I deckaren är det till synes enkelt. Man får omedelbart ett problem eller en konflikt som måste lösas. Man konfronteras med ett brott, och ett brott måste ju klaras upp. Detektivromanen och dess syskon kriminalromanen är som gjorda för intrighantering! (Detektivromanen handlar om
lösandet av en brottsgåta. Kriminalromanen handlar om brottslighet mer allmänt.) Vi får en tydlig konflikt och en riktningspil mot brottets uppklarande och sedan är det bara att köra på. Det är detaljerna man skall fylla det med som är det svåra.
  Ofta handlar intriger om att hjälten (protagonisten) har en motståndare (antagonisten). De kontfonteras i olika scener och prövar sina krafter mot varandra. Till slut vinner den ene. Vinner protagonisten blir det ett lyckligt slut. Vinner antagonisten blir det ett olyckligt slut. Jag menar dock att olyckliga slut är meningslösa om de inte är lärorika - man måste kunna dra en slutsats av det som händer som gör att även olyckan blir konstruktiv.
  Antagonisten behöver inte vara en person. Det kan vara ett fenomen (naturen, samhället, etc), en grupp (ett företag, den lokala frimärksklubben) eller en inre motståndare (att få slåss mot sina inneboende demoner eller fördomar). En intrig kan vara rent psykologisk och utspelas helt inom huvudpersonen - sker så brukar DN:s recensent snacka om "psykologisk trovärdighet" - men då känns det som vi är en smula utanför de rena intrigerna som utspelas som yttre handling.

Fundera i förväg och länge

Det bästa enkla tips jag kan ge är att man måste ha funderat ut det väsentliga i intrigen i förväg. Man kan inte sätta sig ned vid tangentbordet och "hitta på" under resans gång. Då brukar historien krascha. Man hamnar i återvändsgränder. Man kan få ta till konstiga intrigsvängar som inte verkar trovärdiga. Alla detaljer behöver inte vara klara, men huvuddragen bör vara det. En del författare ritar komplicerade intrigscheman på papper, andra håller en lös skiss i huvudet. Whatever makes you happy will work.
  En bra intrig skall hitta den rätta balansen mellan det givna och det nya, mellan det självklara och det överraskande. Det är inget svårt att skriva en berättelse om en konflikt, där allt är förutsägbart och platt. Allt blir självklart och givet och tråkigt. Man måste hitta på de nya svängarna, det som ligger latent i historien och kan "framkallas" för att överraska läsaren. Men det måste vara lagom överraskande. Om allt blir en serie godtyckliga, otroliga händelser sträcks läsarens godvillighet att upphäva sin misstro (kallas "suspension of disbelief") till det yttersta och brister som en åldrad gummisnodd.
  Jag har inget mekaniskt råd att ge om hur man hittar balansen mellan det givna och det överraskande. Det är en kreativ process som man måste brottas med. Mitt bästa råd är: gå ett tag och fundera på saken. Har du grundidén och några detaljer klara, kan du låta ditt undermedvetna bolla och baka ett tag. Helt plötsligt kommer det att säga *klick* och saker faller på plats.
  Min erfarenhet är att om man väl börjat hitta vägen till den kreativa intrigskaparprocessen, blir det lättare ju längre man håller på. Den första intrigen får man värka fram med blod, svett och tårar. Intrig två kanske bara kräver svett och tårar. Intrig tre bara svett. (Författande är 10 procent inspiration, och 90 procent transpiration, sade någon.) Det verkar som om hjärnan kan lära sig att tänka intrigskapande. Ju mer man pressar hjärnan, desto bättre går det. Hjärnan lär sig med tiden, och blir din bästa kompis i intrigmakeriets vindlingar.