Tänk framåt eller bakåt

Kanske bör jag säga något om hur jag tänker i intriger.
  Jag brukar sammansmälta genrerna deckare och science fiction, i noveller med deckarintrig som utspelas i en framtida månkoloni (i samlingen Mord på månen). Där är tanken att deckargåtan skall hängas upp på något sf-element eller ett tekniskt/vetenskapligt fenomen. När jag väl kommit på vad fenomenet skall vara, försöker jag konstruera ett brott där detta fenomen kan lämna spår. Helst skall brottet verka oförklarligt. Hjälten kan sedan via sin utredning komma på den där detaljen som löser gåtan. Man kan säga att jag arbetar bakifrån: det ovanliga fenomenet ger spåret som ger brottet som ger resten av intrigen.
  Nyligen skrev jag en novell som heter "Den kommer närmare" som också förenar element av sf och brott. Här hade jag en typisk science fiction-idé att starta från: tänk om en människas hjärna utsattes för någon form av chock så att den började uppfatta tiden långsammare?
  I detta fall började jag snarare framifrån, och resonerade mig fram till hur intrigen skulle se ut. En människa som råkade ut för sådant, skulle säkert få det svårt att passa in i samhället, detta skulle kanske leda till att han måste börja med brott, då måste han ge sig i kast med förhärdade brottslingar, det kunde försätta honom i fara, och... När jag kommit så långt var intrigen klar. Det blev en kort novell, men en av mina bästa.
  Man kan resonera både bakifrån och framifrån. Man kan utgå från den bärande detaljen eller upplösningen och konstruera allt omkring den. Eller man kan utgå från en allmän grundomständighet och resonera sig logiskt fram till upplösningen.
  En skrivarkurs som jag känner till drev idén om att en novell skall handla om en "tes som novellen genom sin handling gör sannolik". Denna "tes" kunde vara till exempel ett ordspråk ("liten tuva stjälper...", "den som gapar över mycket..." osv). Andra hävdar att en intrig bör handla om hur en människa förändras och utvecklas. Det kan säkert vara värt att tänka på.
  Den nyligen avlidne Kurt Vonnegut hade ett bra tips: börja intrigen så sent som möjligt. Det är ingen poäng med att nosa runt som katten kring het gröt. Sätt igång handlingen vid den tidpunkt den uppstår. Han hade också ett annat finurligt tips: varje person måste vilja något, om det så bara är att få ett glas vatten. Han var klok, Kurt.
  Mickey Spillane lär ha sagt att han först gjorde slutet, sedan början och så fyllde han mitten med sina vänner.

Släng in en bomb

Har man fastnat i sitt intrigbyggande kan man kanske komma vidare genom att kasta in något dramatiskt eller oväntat. Försätt hjälten i plötslig fara! Sf-författaren Gordon Dickson sade en gång att för att få igång en handling kan man slänga in en bomb, med en brinnande stubin. Eller låt hjälten bli oskyldigt anklagad för något eller förlora något viktigt eller drabbas av sjukdom. När denna omedelbara fara hanteras, kan något dyka upp i den större intrigen som ger den ny fart.
  Att kontrastera något bekant med det oväntade kallas ibland också "juxtapositionering". Det är särskilt användbart inom science fiction. Man kör sin bil på vägen, och plötsligt dyker en grön alien med antenner och glosögon upp vid vägkanten som liftare. Man hittar något som påstås vara en tidsmaskin längst bak i postorderkatalogen från Teknikbolaget, men det visar sig att maskinen finns och fungerar. Eller ens katt utvecklar plötsligt ovanligt intelligent beteende. Tag något bekant och släng in något som till att börja med inte verkar höra dit, och se vad du kan göra med det.

Överraskande slut

Både science fiction och deckare har en tradition av att vilja överraska i slutet. Det kallas ibland "twist-ends". För deckaren bör slutet helst vara någorlunda originellt och oväntat, även om läsaren skall få en hygglig chans att själv räkna ut det! Läsaren skall kunna dra en behagfull suck: Aha, var det så det hängde ihop...
  Det är inget svårt att skapa "överraskande" slut som är helt poänglösa eller ren stapelvara och därför utnötta ("Butlern gjorde det...", "När de vaknade efter atomkriget fann de att han hette Adam och hon Eva...").
  Det överraskande slutet var en genre som bland andra den amerikanske författaren O. Henry utvecklade till en skön konst. Fredric Brown hette en annan, verksam inom både sf och deckare, som skrev otaliga mininoveller med twist-ends. I Sverige har min käre kollega Börje Crona ibland hängivit sig åt sådant, ibland lyckat, ibland ändande i en dålig ordvits. Jag har själv skrivit minst en novell ("Vattentäta bevis", i Per Olaisens CDM) som ändar i en ordvits, men till mitt försvar måste sägas att det fram till dess fanns en hel del handling. Kolla gärna också Damon Knights demoniska novell "To Serve Man".
  Överraskande slut är populära att skriva, då författaren i sådana noveller kan känna sig i överläge. Ha! Det där anade ni aldrig! Sådana noveller är också för det mesta korta, för det känns platt att sluta en lång komplicerad berättelse med ett skämt eller en gimmick. Läsaren skulle känna sig lurad på konfekten. Man väntar sig en begåvad, komplicerad upplösning, men får en klackspark.
  Bland nybörjarförfattare inom sf är "twist-ends" extremt vanliga. Jag har suttit och redigerat sf-novelltidskrifter och nära hälften av alla manus har varit av det slaget. Mitt råd är att om du har ett "överraskande slut", var väldigt säker på att det är bra. Det mesta har vi läst förut - jag lovar och svär. Jag skall inte helt avskräcka från "twist-ends", för det är en njutning att läsa en riktigt bra och originell sådan novell. Men för det mesta: glöm det!
  Även en artikel kan ha ett överraskande slut. Den kan t ex sluta utan förvarning och helt plöts

--Ahrvid Engholm